Lärjungen: ”Arbo förblir nog bara en dröm”
Publicerad 2011-07-16 13:55:42.
ASSYRISK PROFIL
Sedan 2005 har Seyfo Centers ordförande Sabri Atman blivit en etablerad frontfigur i kampen för ett erkännande av det assyriska folkmordet 1915. Kampen har fört honom runt om i världen för föreläsningar i olika parlament, manifestationer och möten med både aktivister och högt uppsatta politiker. I en artikelserie på tre delar följer vi Atmans kamp mot turkiska underrättelsetjänster och spioner, diskuterar aktivism och passivism samt om att hitta motivationen för att fortsätta sin kamp för frihet och rättvisa.
Efter en bilresa knappt två timmar söderut på både små och krokiga landsvägar når vi slutligen Enschede. Detta östholländska samhälle, inte så olik en idyllisk svensk småstad, har blivit ett mindre centrum för den assyriska diasporan i Europa. Sabri Atman möter upp oss på parkeringsplatsen. - Jag trodde ni skulle ta tåget, säger han med ett leende.
 Han leder oss till sin lägenhet där han kokar upp te att bjuda på. Sabri har lätt till prat. Han pratar gärna om sina senaste resor och sina kommande arrangemang. Bland annat ska han till både Stockholm och Jönköping för att vara med på assyriska Martyrernas dag i augusti. Medan Sabri förbereder teet ser jag mig omkring i hans vardagsrum. Väggarna syns knappt för alla bokhyllor. Där finns böcker om och av assyrier och det assyriska folkmordet på engelska, svenska, tyska, holländska och turkiska. I ena bokhyllan hänger också en bild av den mördade armeniske journalisten och redaktören Hrant Dink. Jag ser länge på bilden och tänker på den uppoffring som många människor gör i sin kamp för rättvisa. I Turkiet blev Hrant Dink förföljd av både staten och turkiska nationalister för sin envisa och häftiga kritik mot Turkiet. Mot slutet tvingades Dink barrikera sig inne på sin tidning Agos redaktionslokal. Kanske var det av samma anledning som Sabri Atmans ytterdörr saknade namnskylt? - Dricker du te med eller utan socker? hör jag inifrån köket.
Jag försöker ställa ner min tekopp på det låga bordet, men det finns knappt någon plats. Lösa och häftade dokument, en bärbar dator, en scanner och ett antal böcker skvallrar om Sabris senaste verksamhet.
- Hur mycket hinner du egentligen läsa? - Jag läser så ofta jag hinner. Jag läser gärna Paulo Coelho även om jag kan tycka att vissa av hans böcker saknar mening ibland. Just nu läser jag Noam Chomsky. Jag hittar massor av inspiration från hans böcker.
Utmed den breda fönsterbrädan trängs olika utmärkelser och erkännanden som Sabri fått genom åren för sitt arbete. Den senaste är en utmärkelse från Assyrian Universal Alliance för sin insats i arbetet med att få fram monumentet för det assyriska folkmordet i Sydney. Jag noterar även utmärkelsen ”Årets assyrier” från Assyriska Ungdomsförbundet 2006. Bland alla utmärkelser finns massvis av knytnävsstora stenar i olika färger. Sabri förklarar att han hämtar hem en sten från varje plats han har besökt. Sydney, New York, Kalifornien, Armenien, Bosnien, Grekland och en hel drös med stenar från Tyskland, Schweiz och Sverige.
På den breda fönsterbrädan finns även en mindre korg med ett par stenar i, blandat med grus och en del gultorra grässtrån. - Det är från marken som Berzan Boti skänkte tillbaka till assyrierna som en ursäkt för folkmordet hans förfäder gjorde sig skyldiga till. Eftersom jag inte kan besöka Turkiet har David Gaunt skickat detta till mig senast han var där, förklarar Sabri.
- Jag har en till sten från Turkiet. Sabri reser sig upp, går fram till sitt skrivbord och tar fram en rödsprucken och knottrig sten. - Denna är från min hemby Arbo i Turabdin. Jag var 14 år sist jag såg Arbo, säger han samtidigt som jag för första gången märker av en sorgsen ton när han berättar. - Jag hade länge en återkommande dröm om att jag var i Arbo. Jag hade länge en enorm längtan att få se mitt barndomshem igen. Men när jag fick höra att den sista assyriska familjen lämnat Arbo så försvann min dröm.
Sabri tittar ned på sin sten som han har mellan händerna. - När jag var 14 tvingades jag flytta till Istanbul för att fortsätta gå i skolan. I Turabdin fanns inte sådana möjligheter. Sabri förklarar att hans kamp för demokratisering och för mänskliga rättigheter i Turkiet, samt för kampen för ett internationellt erkännande av det assyriska folkmordet 1915, har gjort det omöjligt för honom att resa tillbaka utan att riskera att bli satt i turkiskt fängelse. - Nu i efterhand förstår jag att jag aldrig kommer att få återse min hemby. Arbo förblir nog bara en dröm.
Av Peter Butros, mediautskottet
|
 |
|
|
Relaterade artiklar
|
Utskriftsvänlig
Skicka till vän
